7 månader.
Nu har det gått lite mer än 7 månader sedan Nellie gick bort, i söndags var det 7 månader... Saknar allt med Nellie... Och nu när snön har försvunnit till största delen, ser man barmarken. Nellie älskade nämligen våren, att få traska runt oavsett vars vi var, lukta precis var hon ville bland alla dofter som kom fram efter vintern. Hur vi tränade sök ihop, apportering och spår varje vår. Men, allt vardagligt märks ännu mera, det blir extra påtaligt. Hon var ju min ständiga följeslagare och även hon en vårnjutare <3.
17:04:29
48. Minnen, att leva i nuet
Läste precis en blogg jag läser att hennes golden har fått somna in. Fick direkt tillbaka känslorna jag hade med Nellie när hon hade somnat in, jag vet exakt hur hon mår, vet exakt hur hon känner och de gamla känslorna bara välver över mig då jag vet att hennes hund betydde något alldeles extra för henne, precis som det var med mig och Nellie. Ofta, av någon anledning, är det de hundarna som betyder något alldeles extra för någon och som är helt unika (varje hund är unik, men sedan finns det alltid någon hund som är en lite närmare av olika anledningar) som får dessa vidriga sjukdomar. För mig var Nellie en hund på miljonen och även min första hund.
Jag lider verkligen med Maria och vet precis vilket rent utsagt helvete hon går igenom nu känslomässigt...
Ska nu ge mig ut med hundarna så de är rastade och sedan träna med Angelica på stan med Wilma. Ska bli skönt att gå en riktig långrunda med Wilma efteråt och en massa hundträning innan.
Varje dag är unik så vill inte sitta och deppa över sånt som varit, vill ta tillvara på varje timme som ges i nuet och är mycket tack vare denna inställning så jag lyckats "gå vidare" och njuter av livet trots att Nellie inte finns vid min sida längre.
6. fyra månader sedan Nellie förlorade mot cancern...
Varit precis som vanligt idag, precis som alla dagar, lever livet som jag vill helt enkelt. Hade för mig att det inte var den 7/2 och därmed den 6/2 igår... Då kom tårarna och fortfarande kommer de... nu har det gått fyra månader och en dag sedan min andra hälft förlorade kampen mot cancern, 7 år och två månader blev Nellan.
Saknar denna hund så mycket, hon är den bästa och mest fantastiska hunden jag någonsin ägt. Hon hade allt och mer därtill som en golden ska ha. Exakt allt, trognare hund fick man leta efter, en hund med så mycket arbetsglädje får man leta efter, en hund med så mycket personlighet får man leta efter. Hon var den perfekta hunden för mig. Hon var min ständiga följeslagare när jag åkte runt på ex tävlingar, kurser, i skolan, var hon med mig hela dagar i lektionssalen när vi ex hade svenska mm. Hon var som sagt alltid med mig och präglat alla fyra hundarna här hemma. Något som jag är glad att jag kunde ge Nellie var en flock, man såg så tydligt på henne att hon trivdes bäst bland flera hundar, men där hon fick bli sedd. Alla mina närstående vet hur mycket Nellie betydde för mig och hur mycket jag betydde för henne! Hon kunde var lös överallt där jag gick, hon vek aldrig från min sida oavsett vad som hände, förtroendet vi hade för varandra, kemin och relationen var något unikt.
Saknar Nellie så grymt mycket. Är inte närheten av mina släktingar som gått bort eller tidigare hundar... Jag vet inte hur jag ska förklara saknaden, våran relation var helt enkelt unik. Jag glädjer mig åt familjens fyra här som alla har lite Nellie i sig, tyvärr inte genetiskt men hennes sätt. Att se Jinni tvätta de andra i öronen som Nellie lärde henne, se Bailey söka kontakt på samma sätt som Nellie, ja, jag ser Nellie lever vidare i dem <3 Fortfarande ligger hennes egna apportblock,ben och boll på samma hylla som där jag la dem för över 4 månader sedan, helt ovetandes om vad som fanns inne i Nellies kropp för att några dagar senare ta hennes liv.
Men ser framåt, lever i nuet, jag är en person som vill leva livet, vill se det ljusa i allt. Det är något jag kommer fortsätta göra resten av livet, men saknaden efter Nellie kommer alltid finnas kvar.